It´s meant to be

I morse när jag gick iväg mot elljusspåret (försöker förtvivlat jaga eventuell post-strokedepression på flykten på alla sätt jag kan) tänkte jag på att en av de saker jag sannolikt skulle bli mycket gladare av är fler nos- och pälsutlösta endorfiner.

100 meter in på spåret börjar min ridgebackradar larma och emot mig kommer icke mindre än två dylika figurer, med matte och husse i släptåg. "De är jättesnälla" sa matten när vi nalkades varandra, sannolikt såg hon väl bara att jag var totalfokuserad på hundarna och hon kanske trodde jag var vettskrämd. Naturligtvis hälsade vi (tiken, som gick först, var lika målmedveten som jag, vi bara skulle morsa på varandra, vilket påminde mig om en tidigare händelse), och naturligtvis började vi prata ridgeback. Tydligen ägnar de sig åt viss uppfödning och kanske, kanske kommer det valpar om några månader, de skulle träffa potentiell pappa inom kort.

Vi stod där i säkert en halvtimme (ja, jag satt ju mest ner och insöp fröjden av stora näsor och ganska hårdhänt knuffande och buffande på undertecknad), jag var fullständigt nedlusad av små välbekanta hår när vi skildes åt och jag har varit lycklig hela dagen. Tiken var hur kelig som helst och kom backande med sin RR-rumpa och skulle sitta på mig och jag fick såna flashbacks och ett längtansskov som inte var av denna värld.

Fick husses mobilnummer och har nu messat mitt eget, "för det kan ju hända att de vanliga hundvakterna får förhinder och förresten kan du väl komma ner och fika och bekanta dig lite mer med oss? Och du ska väl titta i valplådan när det blir dags kanske?", sa matten.

Mercy. Have mercy, kosmos.

Challenger

På uppmaning från sweet Skyllajza:

Språklek

1. Räck ut handen efter den närmsta boken.
2. Slå upp sidan 123.
3. Finn den femte meningen på sidan.
4. Lägg ut denna och de två följande meningarna på bloggen.
5. Kommentera citatet.
6. Sänd utmaningen vidare till fem andra personer och kreditera den som utmanade dig.

"Metod och utförande: Patienten erhåller salmiak (NH4Cl) i kapslar motsvarande 0,1 g/kg kroppsvikt. Urinens pH följs under de åtta närmaste timmarna. Eventuell kaliumbrist måste vara substituerad."

(Ur Laurells "Klinisk kemi i praktisk medicin".)

Kommentera? Ptja, det verkar handla om att man försöker kontrollera hur någons njurar utsöndrar små jävla joner. Ärligt talat får jag mest panik och känner hur mycket man borde repetera och hur försvinnande lite som finns kvar av det som en gång matats in. Inget nytt, alltså.

Något säger mig att det inte finns någon kvar på hela www att utmana, och som sagt, det verkar semesterstängt. All over.

Tippetippetipptapp

Är det inte väldigt slow och lugnt och trist på intörnättet och...överallt? Sådär så man får lust att skrika lite?





(Jag är inte så attans bra på att vara sjukskriven, märker jag.)

Ynf

Jamen jag umgås lite, plockar lite smultron (men fick lägga av vid senaste försöket för jag höll på att stå på huvudet av yrsel där i snåren), isolerar mig lite, gråter lite, skrattar lite, blöder lite mindre, svär över det usla TV-utbudet (ironiskt nog är TV det som är "lättast" att ägna sig åt f.n, där fick jag så jag teg), försöker vänja mig vid att ha ett mycket besynnerligt synfält och har haft ett synnerligen missklädsamt och fyrkantigt tredje bröst från vilket sladdar stack upp i tröjlinningen i ett dygn (24h-EKG*, här ska allt verkligen uteslutas vare sig jag haft symtom eller ej och trots TEE* helt u.a, han är noggrann, han som verkar ha blivit min PAL*).

Ungefär så. Lägg till tokkramp och värk i Trapezius på båda sidorna (men förstås mest till höger eftersom jag tror jag håller på att dissekera vidare både uppåt och nedåt hela tiden), tror all min skräck och fasa har satt sig där och jävel vad det gör ont. Addera biopremiär imorgon så har ni bilden rätt klar för er. Understundom kommer dessutom kisse Gordon inklivande med ett ljudligt mjau till hälsning och då händer det att jag får sällskap när jag rensar avloppet (vad är det med folk som inte rensar ur sitt gamla junk ur avloppet när de flyttar?) eller tar en tupplur. Därefter brukar vi öppna en burk tonfisk och ha party.



* Den som orkar, han googlar. Så är det.

Jodå

...jag är här, fast särskilt roligt är det inte just nu.

Prognosen för synens återkommande känns allt mer dyster. Inga särskilda belägg för det, bara en känsla (och lite funderingar på det där med reservkapacitet i nervcellsbranschen avseende ett såpass begränsat område som synbanorna).

Dessutom komplicerar det saker, (bortsett från att det är fruktansvärt obehagligt att inte se ordentligt) känner jag. Saker som t.e.x. anskaffande av jycke - eftersom den tilltänkta dagmamman bor två mil bort behöver jag verkligen syn och körkort i behåll. Tänker man sig en framtid som distriktsläkare boende på vischan blir det också problem och jada jada jada vad jag är trött på mitt eget ältande.

Fan. Expektans. Jag är inte så bra på det.

(Jag vet, inget är omöjligt och allt går att lösa. Jag är bara inte särskilt optimistisk just idag och har ont som f-n till höger i huvudet och det gör mig orolig. Jag har blivit rädd av den här grunkan, och det är fruktansvärt irriterande och begränsande.)

Snillen spekulerar och blöder, men lever

"Det vore ju synnerligen dumt att ha en storartad endometrios/adenomyos och sen behöva medicinera med både Plavix* och Trombyl* och ha totalförbud avseende sin Catcher in the Rye, Cyklokapron,** vid menstruation", sa Bill.

"Synnerligen dumt var ordet", sa Bull.

Gah. Det är inte roligt nu, och jag är både rädd och förvirrad. Har just konfererat (och brutit ihop en smula) i telefon med min kompis som är nattjour på akuten, vi har gemensamt beslutat att så länge jag har synnerligen god urinproduktion och hyfsad puls är jag inte på väg in i blödningschock. Man vet det ju så väl, men behöver få det bekräftat av någon. Jag vill verkligen inte bli en hypokondrisk kärring som rusar in på akuten och kräver att få sitt Hb kollat, även om jag känner att jag är på väg i den riktningen - åtminstone mentalt - i tämligen god fart emellanåt.



*: Ökar blödningsbenägenheten, motverkar proppbildning.

**: Minskar blödningsbenägenheten, och är förstås kontraindicerat om man haft en propp i sitt jävla huvud.

At least I´m still standin´

Att säga att "standin´better than I ever did" är vad jag gör vore egentligen en ren lögn, men rent teoretiskt kunde det ju faktiskt ha varit betydligt sämre ställt med den saken. Står gör jag ju onekligen, går och springer också för den delen, "coming back again" är precis min plan, och denna fantastiskt och underbart smaklösa Eltonvideo får helt enkelt utgöra dagens livstecken.

Länkomania

Idag när jag rotade runt i skogen efter mina röda juveler funderade jag på hur jag egentligen ska förklara det här med "hur jag ser" numera. Det närmaste jag kommer är nog att man får föreställa sig ett kaleidoskop - fast inte med prismor i olika färger, utan "transparenta" respektive "icke transparenta", bara. När jag t.e.x. ska se på teve (TV? tv? Vad kallar man eländet?) och läsa text får jag spana runt tills jag hittar en transparent bit jag kan kika ut igenom - och då ser jag hur bra som helst, just där! (Det här låter omständligare än det är, och det är ju inte så att jag sitter där som en uggla och blinkar i flera sekunder för att hitta rätt.)

Att se "hela bilden" av omvärlden utomhus, eller t.e.x. huruvida köksgolvet är kliniskt eller ej är däremot en annan femma - jag ser, men jag ser inte. som sagt. Bättre än så kan det inte beskrivas. Än. Gäsp.

Hypokondrin är värre än någonsin kan jag meddela - idag har en helt sjuk huvudvärk slagit ner i mig, och jag har gått och tänkt "subarach" varannan minut och bekymrat funderat på om jag är nackstyv eller ej. Den låter sig inte blidkas av varken Dexofen fram eller Citodon bak, och nu tycker jag det gör oroväckande ont i nacken på vänster sida också. (Vore väl jättesnyggt och mer balans i tillvaron att få en propp i den delen av synbarken också? Kanske mer i analogi med Gyllene Snittet då på nåt finurligt sätt bara kosmos förstår? Jag vet att jag inte är rolig när jag skriver såhär, men det är så jag funkar. Jo.)

Häromdagen skulle jag göra lite sit-ups fick jag för mig, men vågade inte fortsätta för jag får alltid jävulskt ont i nacken när jag gör såna, och så tänkte jag på att Vertebralis heter så just för att den passerar kloss på just de där kotorna det gör ont i när man gör sit-ups (antagligen dålig teknik, jag vet), och så får jag väl lägga ner det där med sixpack i år också då. Skit.



Den förmodligen (och till dess motsatsen bevistats) roligaste krya-på-dig-presenten någonsin mottagen av en strokepotta, fick jag häromdagen. (Möjligen är det så att jag tycker det är extra hilarious eftersom jag känner avsändaren - läser du fortfarande här ibland förresten, miss DDR? - men det var ju till mig, så det är precis i sin ordning då.)



På utsidan. Inuti fanns en kartong chokladhjärtan, och.....

......det här personliga lilla meddelandet. Nu råkar jag veta att det bankar ett synnerligen gott hjärta - om än inte av choklad - i nedtecknaren av de kanske till synes aningen brutala raderna, och jag blev glad så jag grät en liten skvätt (det är då f-n vad jag bölar nu för tiden!) när jag fick detta. Också.*

*Många, många är de mess, kommentarer, mail, besök, samtal och andra saker som nått mig och som gjort mig alldeles mjuk och lycklig all over de senaste tio dagarna, men nu ska jag inte tjöta ihjäl mig om det. Ju.

Det svänger, som vi säger

Idag har jag gråtit och ynkat (åtminstone inombords, vet inte riktigt vem jag skulle sätta mig och böla inför) riktigt ordentligt för första gången sedan det small. En kollega frågade mig igår om det var så genomtänkt att jag börjar AT på kirurgen i september, för kommer jag verkligen att kunna se tillräckligt bra för att t.e.x. sy då? Det var ju en jävligt bra fråga jag faktiskt inte hade ställt mig själv, och den startade något slags jordskred av rädslor som sedan bara blivit flera.

Faktum är: Jag ser faktiskt riktigt dåligt. Det är otroligt svårtbeskrivet, men som sagt, dåligt. Jag spiller, ser inte om tröjan är full av hundhår, jag ser ingen helhet när jag är ute och går (spankulerade omkring i natursköna Mariebergsskogen förut och njöt inte ett smack - jag SER inte, sa jag det kanske?), jag kan förvisso läsa men det är apjobbigt och mödosamt att t.e.x. ta sig igenom DN, jag kan inte bestämma mig för om det är sämre eller bättre med läsglas och jag ska inte rapa upp fler jobbiga prylar, jag lovar, men fan.

Pratade med AT-studierektorn idag, han blev svårt skakad på riktigt (och orolig för egen del eftersom han precis har nackspärr, det blev lite humor i samtalet också och han beslöt sig på stående fot att ta ett gäng Magnecyl) av det jag berättade men lovade förstås vara redo om det är så att vi behöver göra rockader i schemat om det t.e.x skulle visa sig att det är bättre för mig att börja med något annat än just sömnad.

Vidare berättade han om någon snubbe i min ålder som haft en stroke för något halvår sedan, blivit både afatisk och hemiparetisk men som på några månader hämtat sig så väl att han faktiskt sprang Stadsloppet här i byn alldeles nyssens. Såna stories vill jag höra. Precis såna. Inga fler om synbarkar som inte läker, dissektioner som inte samlar ihop sig utan bygger kloggar om igen, vaskuliter (som jag fortfarande är osäker på om jag blivit screenad för) som leder till aortaruptur, tamponad och ond, bråd död. Solskensstrokehistorier är vad jag vill höra, okej?

Dagen har annars tillbringats tillsammans med Myran Borderlineterrier (any comments, Karlsson?), eftersom matte åkte och opererade sin tumme i Örebro. Orkar inte fördjupa mig, men det gick hur som helst över förväntan (synnerligen osjälvständigt och fjantig enligt matte) och vi har spanat på kossor, hästar, illrar och kaniner utan mankemang (Mariebergsskogen är som ett litet Skansen kan jag berätta för er som inte vistas här i krokarna) och har kommit väl överens inomhus också, även om det var lite trampigt i början.

Hon är trevlig och ursöt, men nej - det är det större formatet vovve jag vill ha. Större, coolare och med snopp. (Hur lät det där då?)


Nu ska jag nog ta och söva ner mig själv innan jag börjar självömka igen. Hoppas och tror att den ädla åkomman PMS spelar en stor roll i dagens mående, för såhär snörvligt kan vi inte ha det, och ynklopynklo gör åtminstone inte mig friskare. (Jo, jag vet att det hör till och att jag ska tillåta mig. Är bara så jämrans rädd att fastna.)

Sommarens bästa hångel

(Tja, faktiskt även det enda om man ska vara riktigt ärlig. Och det ska man väl.)

Dravel

Lite roligt är det att en av neurologerna ringde och sa att det är helt okej att jag hasar över till akuten för upptankning med e-konc (blod, typ) om jag känner att livet rinner ur min trombocythämmade* kropp nästa vecka, de är förvarnade där. Att sedan medelst telefon försöka nå fram till och övertyga någon att översända min gynjournal från Huddinge till ny hugad gynmänniska härstädes var som att försöka frambringa journalen från Fawlty Towers ungefär, att jag inte fick en stroke till i pur ilska var faktiskt konstigt.



Hå hå jaja. Annars har jag plockat smultron i boxersällskap (dessvärre gillar fröken Farah smultron, så det blir ett i hinken och ett i hunden hela tiden), och i förmiddags hittade jag ett finfint elljusspår här i närheten. Det händer minsann saker även om man är sjukskriven och ser dåligt.



* Trombocyter är s.k. blodplättar som gör att det slutar blöda om man skär sig eller så, genom att fylkas, hångla å det grövsta med varandra och klogga igen där det gått sönder. När man haft en stroke vill man inte att de gör sitt jobb så att säga, och då hämmar man dem med diverse piller. Vad det innebär om man blöder från ett organ inne i kroppen vilket jag ämnar göra nästa vecka behöver jag förmodligen inte förklara. Hb-gissningstävlingen ain´t over until it´s over, som vi säger.

Mårr med dipp och halva FASS

Jaha, så trillade jag ner i självömkans träsk då. Det är väl okej att göra det en stund, men jag hoppas jag tar mig upp å det snaraste, för det är sannerligen inte konstruktivt att däri vada. Dessutom känner jag att jag blir så (pardon my french) jävla arg emellanåt, men jag vet ju inte vad jag ska vara arg på.

Synundersökningen igår visade klockren kvadrantanopsi och ser det likadant ut vid nästa koll om några månader kommer mitt körkort att dras in. Undersökningen är helt vansinnig, man stirrar in i en glob och ska trycka på en knapp när man ser små ljuspunkter glimma till, jag blev tokstressad och ingenting funkade. Hur kan det vara så när jag enligt mycket avancerad Donder ser hur bra som helst perifert, dr henka? Hur gör man för att överklaga en sån grej om det blir av? Som alla förstår planerar jag redan lagbrott enär man inte kan leva och bo i Värmland utan bil, i synnerhet inte om man som jag vill bo på landet.

Synen i övrigt är ett kapitel för sig, jag ser men jag ser ändå inte. Panikbeställde en tid hos optiker idag och tänkte att jag får väl ta den smällen det innebär att köpa glasögon nu som är obrukbara om någon månad när det läkt ihop sig lite där bak i syncortex, men optikern kunde inte hjälpa mig alls. Det han rekommenderade var läsglas för närseende, i övrigt ser jag enligt honom, det är bara min hjärna som inte fattar det utan tycker det mesta är luddigt. Ögonen samarbetar på ett vackert sätt och det var ett helt onödigt besök, tydligen. Jaha.

Så ringde jag Z:s uppfödare eftersom hon enligt ryktet för ett par månader sedan hade en lillkille som återlämnats och som hon inte blev av med. Tänkte att nu är ju en perfekt tid att skaffa kompis eftersom jag ska gå och skrota till ingen nytta i flera veckor och sannerligen kan behöva något som ger livsglädje, kärlek och något att garva åt. Dessvärre fanns han förstås inte kvar i hennes ägo, ej heller kände hon till någon som hade valpar som var otingade och hämtklara just nu, det hade ju varit lite för bra för att vara sant.

Hur som helst sådde jag väl ett frö och hör hon något om annan omplacering hör hon av sig. Jag har ju ringt på några omplaceringsannonser tidigare utan framgång och vet inte riktigt om jag orkar jaga just nu, det får bli som det blir, qué sera, sera. (Nej, det måste inte vara en ridgeback, men jag är ju kraftigt inne på det spåret, det har väl inte undgått någon. Träffade ju en ljuvlig labbe häromveckan och skulle inte ha ett dugg emot en sådan som sambo heller.) Helena honey, inte har du något tips sådär på rak arm just nu?

Smultronen börjar mogna ute i mammas skog, och oj vad det vore mysigt att ha en kompis med sig och gå där och kontemplera med ändan i vädret, för att inte tala om hur mycket jag behöver kanalisera mitt gos- och aktiveringsbehov. Ska man hitta nåt positivt i det som inträffat är det ju i så fall att jag faktiskt just nu skulle ha tid att skaffa hund, det som varit en så stark önskan så länge, och faktiskt ha tid att ordna med allt praktiskt inför framtiden för att slippa få den glädje det skulle innebära att få bli hundsambo grumlad av stress och dåligt samvete.

Förresten var TEE-undersökningen inte alls behaglig. (Det där när man kollar hjärtat genom matstrupen jag berättade om.) Xylocainspray smakar f-n och nedtryckningen av slang i matstrupen synnerligen obehaglig. Dock kan jag skryta med mycket gracila och väl tättslutande aortaklaffar, klinfysmannen hade sällan sett något tjusigare och var alldeles till sig i trasorna. (Månne vore det en schysst grej att ragga med på krogen? Låter det inte attraktivt att ha en aortaklaff Netter kunde ha ritat?)

Någon tromb i något förmak syntes inte till, så det var alltså inte heller förklaringen till varför det här lilla helvetet drabbade mig, vertebralisdissektion är fortfarande det bästa förslag de har att komma med. Tack och lov slapp jag fortsätta med Simvastatinet (noll plack i karotiderna och schyssta blodfetter), men vännerna Trombyl och Plavix får jag leva med ett tag. Blir otroligt spännande nästa vecka när jag är i Den Tiden i Månaden, står på blodförtunnande och inte får ta mitt älskade Cyklokapron. Ska vi ha en tävling som går ut på att gissa mitt Hb i slutet av nästa vecka? Själv tippar jag 80. Fler bud?

Fick lite annat smått och gott utskrivet också, men jag ska nog försöka klara mig utan det mesta, fejsa ångesten när den kommer och förhoppningsvis riva av den på lite kortare tid än man gör om man lindar in den i diverse kemikalier. Huvudvärken (som jag fick morfin mot i början, vilket underbart preparat det är alltså, inte ett dugg svårt att förstå att folk blir beroende av det) ska jag försöka uthärda bäst jag kan med Panodil, men fick Dexofen att ta till när det är för bedrövligt.

Förlåt till er som inte är insatta i vad jag menar med Simvastatin eller plack eller Hb och så, men jag orkar inte förklara saker just nu, vill mest bara skriva av mig.

Stort tack än en gång för omtänksamma kommentarer och rara sms. Lilla mysan, ditt kort fick mig att böla en skvätt så glad blev jag, och Påll, celluliterna som kommer att uppstå av ditt chokladogram ska jag vårda med stor ömhet och faktiskt nästan älska. Idag ringde personalserkreteraren på medicinkliniken och frågade om jag behövde hjälp med att åka och handla eller så, och man vet ju bara inte vad man ska göra av all lycka som svämmar över i hjärtat av all omtanke jag omges av och förundran över hur ljuvligt snälla folk är.

Love ya all! Nu ska jag gå och snörvla en stund och imorgon är det jävlarimig jag som tar nya tag, såhär kan vi inte ha det.

Uppdat: Men himlars, det glömde jag ju. De gjorde en lumbalpunktion på mig i tillägg till alla andra utredningar jag genomgått, för jag hade tydligen nåt mysko borrelia-Ig i serum som inte stämde med den borrelios jag hade för 20 år sedan. Det var en vik ul (T9:a eller nåt sånt) som fick äran att sticka mig och hon var så himla glad och tacksam att jag uthärdade (det gör ont, jag lovar, och vänsterbenet kickade som besatt en stund), jag vet ju så väl hur värdefullt det är att få öva på sånt så jag bet ihop. Nåt svar på det har jag inte fått, men det skulle ju liksom bara fattas att jag ska tankas med Doxyferm i.v också. Naturligtvis kretsar tankarna också kring den hypokondribetingade ALS jag haft sen neurokursen - ibland är det inte ett dugg bra att ha en massa kunskaper.

Gracias mucho mera

Vill förstås tacka den eminenta gästbloggsinhopperskan för hjälpen, försökte själv skriva nån kråka igår men det gick inte alls, både av datororsaker och egna emotionella små trubbel. Idag har jag mer styr på mig själv (tror jag) och förhoppningsvis funkar även tekniken när jag väl ska publicera sen.

Som la Påll så riktigt skriver tror man att det som drabbat mig är en vertebralisdissektion - jag hade så satans ont i nacken någon dag där när jag härjade som värst med mina flyttkartonger (liten figur lyfter i ren ilska saker mycket tyngre än hon själv) men smorde bara envist med voltarengel och poppade naproxen och fortsatte i mitt värv. Har inte känt mig konstigare än vanligt bortsett från den allt genomsyrande tröttheten, men den har ju liksom hängt med ett tag och drabbar nog alla som läser/just har läst T11. Hur som helst är det antagligen då något har hänt i det ack så lilla men oj så viktiga vertebraliskärlet som försörjer delar av hjärnan med blod. En blodåder består av flera lager som ligger an mot varandra, och kommer blod in där emellan lägger det sig gärna till ro och gossar ihop sig till ett koagel som sedan kan dra iväg på egna äventyr och det är sannolikt vad som har hänt i mitt fall.

Jag är nu undersökt från topp till tå, jag har finfina värden, lågt blodtryck, helt rena halskärl och inget som tyder på att jag skulle ha nåt hjärtflimmer som spökar. Imorgon stundar dock en synnerligen obehaglig undersökning som kallas TEE, då man genom matstrupen sonderar hjärtat med ultraljud bara för att försäkra sig om att det inte ligger nån koagelklump och lurar där i nåt förmak. Dessutom ska jag till ögondoktorn för synen på vänster öga är fortfarande långt från tiptop, även om det är tusen gånger bättre än i torsdags då jag faktiskt inte såg något alls åt vänster på något öga. (Folk hade bara en ansiktshalva och klockan kunde bara vara något mellan 6 och 12. Kallas kvadrantanopsi om nån vill ha ytterligare ett fräsigt ord att svänga sig med.)

Jag kommer att få stå på blodförtunnande medicin framöver (vilket kraftigt kör ihop sig med tanke på att jag kräver enorma mängder av läkemedel som gör motsatsen en gång i månaden), men i övrigt verkar det som om alla prognoser är goda. Hur det blir med synen återstår att se, men det var nog ändå dags för läsglasögon, min ungdom till trots. Har inga som helst svagheter i någon kroppsdel, inga problem med att prata eller förstå och faktum är att jag nog har klarat mig fantastiskt bra.

Jag är helt överväldigad av all vänlighet och omtanke som flödar mot mig just nu, mobilen går varm, jag läser kommentarerna här, så gott som varenda kollega på medicin har varit förbi och kramat mig och jag är så lyckligt lottad så det är inte klokt. Idag när jag satt på läkarexpen och pratade med en doktor dyker plötsligt ett väldigt bekant ansikte upp i dörröppningen - då är det den finaste av de fina, dr Vanja Broman som satt sig i sin nyinköpta Saab (orkar inte länka, men ni vet vem han är) och kört från Stockholm idag, bara för att komma hit och träffa mig en stund. Vad säger man?

Tack även för alla snälla och omtänksamma kommentarer till bästa Spökskriverskans inlägg, oj vad det värmer. Förhoppningsvis får jag gå hem imorgon och förhoppningsvis orkar jag skriva något snart igen. Vad som hände när jag blev sjuk och hur det kändes och så får vi se om jag återkommer till, orkar inte riktigt tänka på det nu.

Hörni. Var RÄDDA om er, sura inte över småsaker, släpp gamla oförrätter och var glad så länge ni orkar gå till det där tråkiga gamla jobbet varje dag. (Det där är verkligen kräkframkallande förnumstigt men jag bara måste säga det.)

Mater tua criceta fuit, et pater tuo redoluit bacarum sambucus.

May I have your attention please. Det här är inte jag, Dr Mårr, det är Polly.

Enligt lagen om alltings jävlighet (Murphy alltså) har något så osannolikt hänt att bästa Doktorinnan gått och fått en stroke. På riktigt alltså.

Eftersom jag (Polly) inte besitter läkarkunskaper för fem öre (vet knappt vilken vårdcentral jag tillhör) och inte ens har latinska kunskaper som sträcker sig bortom tussilago farfara (känd vårblomma) och pica pica (svartvit fågel) har jag själv lite knepish med att fatta vad som egentligen hänt och hur patienten ifråga mår.

Det jag vet är att hon kommer hem från sjukhuset på onsdag, hon har/har haft svårt med synen och hon skriver "vertebralisdissektion" och det behöver man ju inte ens veta vad det är för att fatta att det är något man väljer bort om man får möjlighet. Alltså, dissektion, det var ju vad vi gjorde med koögon på biologin i åttan!

Men jag (Polly alltså) fick i allafall förtroendet att skriva er ett par lugnande ord (yeah right) och hälsa att hon mår bättre.

Så se nu till att sluta nojja över skitgrejor, uppskatta livet och hälsan, lev nu och ha en fortsatt bra tisdag.

Hälsningar till er alla från Mårran genom Polly

Blandade småhopp

Silvertejpen snart slut. I´m in deep shit.

...men jag börjar få lite prunk på balkongen.


Idag har jag hälsat på en arbetskompis i deras nybyggda hus och jag tror faktiskt inte man kan bo vackrare än så. Skog i tre väderstreck runt kåken och i det fjärde Vänern, inte ens 20 meter från altanen, helt sanslöst vackert. Dessutom har jag fått pussa på mysigaste labradorkillen, 16 månader gammal, det var precis den gosinjektion jag behövde.

Imorgon börjar nattpassen igen, tre till antalet den här omgången. Med lite tur (totalsjälvisk nu, ja) regnar det på midsommar, det borde medföra något färre intoxer.

Falsarier

Tiotalet nätter har jag väl jobbat totalt på medicinakuten vid det här laget. Har fortfarande inte sett det där jourrummet som lär finnas, där det enligt uppgift ska stå en säng som ger en möjlighet att sova någon timme mellan rusningarna på hjärtlarmen och förvirringen på akutrummet när man försöker komma fram till om människan inte får luft p.g.a. lungödem eller KOL eller kanske faktiskt lider av bådadera och att han faktiskt inte har ett mätbart blodtryck och det är därför det är omöjligt att lyckas med en artärgas. Jag tror inte rummet finns på riktigt, det är nog ungefär som det där med Shangri-La. Bluff, med andra ord.

I vilket fall som helst är jag inte skapt för att jobba nätter. Nu är jag ledig i två dagar mellan klustren tolvtimmarspass på andra sidan dygnet, och idag har bara åtgått till att känna mig bakis och som om mitt huvud vore fyllt med ömsom helium, ömsom våt bomull.

Mitt i töcknet händer ändå en massa trevliga saker, folk hör av sig och vill ses och jag vet bara inte hur jag ska hinna göra allt roligt jag verkar få möjlighet till. Skrivlusten är temporärt utflugen och jag har lite för mycket jobbångest för att vara underhållande ens för mig själv just nu.

Kisse Gordon fortsätter komma på besök när han är hungrig, i lördags morse när jag stapplade hem mötte han mig på gatan utanför med anklagande jamanden. Han utnyttjar förstås mitt goda, blödiga gamla hjärta skamlöst, han är varken hemlös eller utsvulten, jag är synnerligen medveten om det.

Kunggörelse

Fastän man inte trodde det var möjligt har Comhem lyckats bajsa i ytterligare ett blått skåp vad vårt redan mycket ansträngda äktenskap beträffar. Kommer överhuvudtaget inte åt mailtjänsten f.n och kommer ärligt talat aldrig mer att ens försöka. Så, ni som använt er av min gamla mailaldress hos dem bör - om ni vill skicka frierier, fråga om mitt bankkonto eller bara berätta att ni tycker jag är en fin människa - istället skriva till: förnamn.efternamn@gmail.com

Så är det med det.

Babblig lägesrapport

Det är ganska uppfriskande att upptäcka att det finns massor av andra saker att göra än att hänga framför datorn. Lägenheten börjar likna ett hem och jag tror att jag kan trivas riktigt, riktigt bra här.

Att få in alla böcker, och då menar jag alla böcker, tillika pärmar och annat junk i hyllor i gästrummet och slippa ha all bråte sporadiskt utspridd där den går att knö in ger en märkligt lyxig känsla och jag hoppas det kommer att dröja innan jag tar det för givet och slutar glädjas.

Jag började förstås omedelbart att tokodla saker på balkongen, för sent på säsongen för att kunna driva upp enorma planteringar själv, men jag har påtat och pillat och nu trängs krukorna därute. Grannarna i huset har rabatter och balkonger som tävlar i blomsterprakt och det är väldigt, väldigt fint här.

En kväll kom en bekant (en doktor jag jobbade nätter med förra året) och som bor i huset förbi med en säck jord och en kruka lavendel åt mig i inflyttningspresent. Kl 22.15 i söndags ringde en dam från porten intill på och upplyste mig om att varannan måndag är det städdag på gatan och man riskerar böter om man parkerat där och att jag borde flytta bilen - jag är helt överväldigad eftersom jag efter tio år i samma hus i Stockholm fortfarande fick misstänksamma blickar av grannarna när jag dristade mig till att säga hej om man möttes i hissen. (Därmed inte sagt att det är lika iskallt i alla kåkar i Sthlm, men i Nedkissade Huset var det så.)

Min närmsta granne, 87 vårar ung, visade mig källaren och vilka förråd som var mina, och frågade artigt om det gick an att vi duade varandra. Sen fick jag en guidad tur i hans lägenhet som var prydlig och pyntad till vanvett, samt små listiga tips kring lampbyten och annat. Han hade varit så orolig på söndag kväll eftersom han noterat att jag parkerat på gatan och kanske inte visste om städgatemanövern, men när han såg att jag gick ut och flyttade bilen hade han kunnat somna. Han ville ju inte själv ringa på så sent eftersom jag då hade kunnat tro att han hade skumma avsikter - är det rart, eller är det rart?

Vidare har jag blivit kattnappad, eller vad man nu ska kalla det. En tidig morgon förra veckan stod jag halvsovande vid köksbänken och försökte komma ihåg var jag hade ställt kaffet, då jag plötsligt kände hur något varmt och synnerligen levande strök sig mot mitt ben.

När värsta paniken hade lagt sig hade jag äran att få säga hej till Gordon, blyertsgrå kattherre som sedan dess kommit dagligen för inspektion av ägorna och möjligen för att inmundiga en smula tonfisk. Han är ingalunda hemlös har jag fått veta, men han tycks gilla läget här. På kvällarna är han nog hemma med familjen, men på för- och eftermiddagar kommer han och sparkar på balkongdörren och tjoar lite om jag inte öppnat den tillräckligt för att han ska kunna slinka in. Så vilar han en stund i gästsängen eller deltar i mina planteringsövningar med stort intresse, och sen slinker han iväg igen, balkongvägen.

Har varit på jobbet och fått sökare och passerkort, på fredag natt börjar jag jobba. Diverse rockader i schemat har lett till att det blir idel nätter på akuten ett tag framöver, inklusive midsommarafton i år igen, men det blir nog bra. Det också.

Marilyn, you were so wrong

Diamonds are not a girl´s best friend.

Silvertejp is. Till allt, och hela tiden. Få äro de saker som ej kan repareras med denna ädla produkt.

(Ja, en ny dammsugare står överst på listan "Saker som kostar 5000 kr". Miele is da shit.)

Ånnlajn är jag som synes igen, och jag såg att det var gott.

Bomba Comhem

Jag har inget in-tör-nätt trots månader av förberedelser, samtal och oändligt antal mail för att allt skulle klicka i samband med flytt. Comhem och jag har aldrig varit såta vänner, men nu är jag verkligen, verkligen färdig med dem, bara alla bindningstider löper ut. Blixtvisit hos modern nu efter ljuvligt bad i Vänern, det är så osannolikt skönt att ha nära till sånt igen.

Flyttad är jag (även om flytten i sig blev en fars, får se om jag orkar återkomma i det ärendet) och tröttare än man trodde var möjligt.

Har inte hunnit fatta att det är över än. Ej heller har jag fattat att man bör skaffa sig traditioner för denna vår nya helgdag, blev jätteförvånad när jag upptäckte att folk uppenbarligen är lediga och firar på diverse sätt.

Hå hå jaja. Själv åker jag väl hem till mitt nya hem och torkar golven en gång till, eller nåt. 76 kvm - jag bor i ett slott!

Life on Mars

Direkt efter muntan i fredags, i Stadsparken, Uppsala.

Tre glada amigos; Dr K, dr Yours Truly och dr Vanja B på väg till festen vi längtat efter i elva terminer. (24 h av offentlighet kändes tillräckligt, därav de borttagna ansiktena.)

Igår kväll stapplade jag fram över scenen i en fullsatt universitetsaula och erhöll detta. Går liksom inte att beskriva känslan, och blodtrycksfallet var nära. (Notera att årtalet 1726 står ovanför mitt namn. Tacka f-n för att man är lite trött!)

....och såhär ser det ut idag. Har just insett att kartongerna inte kommer att räcka.

En fantastisk helg har det varit, fest i dagarna tre, inget har ännu landat tillräckligt för att kunna beskrivas i ord på det sätt det förtjänar. Tack söta, snälla alla för uppmuntrande tillrop och gratulationer i samtliga forum!!!!!

Jag har tagit läkarexamen, inget kan egentligen vara konstigare. Jag??? Lovar er, för tio - tolv år sedan var det definitivt mer sannolikt att vi skulle invaderas av små gröna män från Mars.

Det är nära nu

I sanning är det ett konstigt jobb man har valt. (Sänsliga tittare kan hoppa över resten av det här stycket.) Igår fick jag operera ut en pacemaker på en människa som dött i sitt hem, där på plats i vederbörandes vardagsrum där dödsfallet konstaterades.

Att få dö i sitt hem, i favoritfåtöljen med en macka i näven, vid 90 års ålder efter att ha mått bra och inte haft ont någonstans när hemtjänsten var där en timme tidigare tycker jag för övrigt verkar vara det allra bästa sättet. Detta i synnerhet vid jämförelse med de stackare som skickas in, eventuellt medförande en lapp med hyfsat aktuell medicinering vid minsta tecken på yrsel eller andfåddhet (man är ofta både yr och andfådd när man är 90) till en knökad akut för att sedan avlida där, nedprioriterade i villervallan, i bästa fall inne på ett rum och inte på en brits i korridoren.




Now to something completely different; inte hade jag begripit att man skulle föräras med presenter och gratulationskort från när och fjärran när man var klar med det här - men plötsligt får jag kuvert i posten från pappas gamla kusiner och diverse bekantingar till mamma och det är en väldig uppståndelse. Antagligen har jag inte insett vidden av något alls, som vanligt, jag är bara så jävla lättad att det är över - ja, efter muntan imorgon, vill säga.


Därpå kalas av olika slag i dagarna tre, sedan ska innehållet i lägenheten packas ihop och transporteras västerut - förhoppningsvis transporteras även undertecknad på ett eller annat sätt i samma riktning.


Med detta vill jag mest ha sagt att det kan bli lite tyst i detta forum i några dagar, but I will be back.

Trust me - I´m (almost) a doctor!

(Bild från www.unicef.se)

Heureka!

Distrikt is da shit!

Fråga inte mig, fråga doktorn

Åkej, inget mer själsflum, nu kör vi raka puckar och frågor.

Jag ska köpa resårbotten och madrass på IKEA (inte sängram, det finns inga roliga där, det får bli annat senare) och har inte tänkt till tillräckligt långt i förväg. När man läser om "handla hemma" så får man info om att leverans kommer att ske 7-14 arbetsdagar, lite diffust sådär, efter beställning och det känns väldigt otryggt enär jag gärna vill ha bingen nästa tisdag när jag flyttar in. Någon som har "handlat hemma" och har erfarenhet av i hur hög utsträckning man kan ringa och be om specifik leveransdag?

Är det smartare att bege sig till Det Stora Varuhuset, plocka ihop sitt pick och pack, köra till den där disken där man beställer hemkörning och där be om leverans en fiffig dag när någon kan ta emot?

Jag är för närvarande en människa utan ljudmaskin och har sedan jag bytte lägenhet endast lyssnat på musik i de fåniga små datorhögtalarna. Nu tänker jag att jag vill fortsätta ha all musik i burken men det vore trevligt med lite bättre ljud och gärna i fler delar av lägenheten - jag begriper ju att jag måste köpa något slags förstärkare samt högtalare, men är det nåt särskilt man ska tänka på då? Vad ber man om? (Ja, jag är fullständig novis på dessa områden. Fråga mig gärna något om anemi så ska jag svara, bytt är bytt.)

Nästa vecka, förstår ni kära tittare, ska yours truly vara på den berömda vårdcentralen i Kil - och ja, en av dagarna ska jag faktiskt handledas av doktorn själv!

Jodå, det går bra att sedan säga att ni kände mig redan innan Genombrottet, för naturligtvis planerar jag att ta över programmet! Det och en frågespalt i Allers torde säkra försörjningen och jag slipper ha ihjäl folk irl. Kalla fötter? You bet!

Wanted

Masser skriver att hon hoppas återfinna sin själ under en stunds lugn och ro i helgen - själv vill jag uppmana alla att om ni händelsevis skulle se min själ svischa förbi i krokarna, be den då vänligen att återvända hem så småningom.

Säg att jag inte förebrår själkraken för att den dragit sin färde, för kroppen den vanligtvis bor i är onödigt marinerad i binjuremärghormoner just nu; den rusar mest runt på ett fånigt sätt. Packar en kartong, postar ett brev, åker ett tåg (eller ganska många om man ska vara noga) och diverse annat, allt sådär planlöst och ostrukturerat som det blir när man inte tar tio djupa andetag och lugnar ner sig lite.

Det går också bra att försöka locka den med att den nu åtminstone har en snygg frisyr att bo under, för den här marinerade trasan till figur hann faktiskt förbi Frissan Världsbäst idag innan kosan åter styrdes västerut.

Njäej. Mer än så kan jag faktiskt inte samla ihop mig och skriva - fast jag tänker på Mården (till vilken det inte är nån vits att länka längre eftersom hon inkognitat sig en smula) och Ru som om jag förstått det hela rätt nu är förenade på ett nytt sätt, och att diafragman mellan dem så att säga är undanröjd. Hoppas att allt gått bra och att samtliga mår finemang!

Busy little bee

Det är mycket nu, som man säger. Hjärnan hann checka ut innan den förstod att vi tydligen hade en kurs till, men kroppen åker åtminstone fram och tillbaka till Uppsala.

Tjoflöjt.

The comics

Jag tror jag skrattar ihjäl mig - försökte igår medelst mobilkamera och morsans hallspegel på uppmaning försöka föreviga mina outfits och får inse mig gruvligen oframgångsrik i detta värv. Hur gör ni, ni modebloggerskor där ute som lyckas få till vinklar och positioner dagligen, och hur orkar ni framförallt? Antingen klipper jag av huvudet eller så ser jag ut att vara om möjligt kortare än jag de facto är och skorna kommer inte till sin rätt hur jag än bär mig åt.


Jag gav upp, men det här är två av de suddiga (nattläge i klen hallbelysning) resultaten.

Det här är Espritklänningen. Den är roligare i skärningen in the boob neighbourhood, men lite kortare än Svindyrheten nedan som jag antar är mer classy. Behåller den nog ändå, för den är helt underbar att ha på sig och i och för sig ska jag ju ha något på lördagen också, vid själva examensceremonin.

Ur detta talgoxeperspektiv ser jag ut att vara max 1.20 och lida av achondroplasi, men nu var det ju klänningen som skulle visas upp. "Betty Barclay" säger inte mig så himla mycket, men jag misstänker att det är ett kärringmärke - hur som helst känner jag mig rätt så flott i den här, ska bara hitta nån piffig liten jackmojäng eller schal eller så till. Dessutom sitter den som en smäck, damen som hjälpte mig i Svindyraffären frågade inte ens om storlek, hon bara slängde ett getöga på mig, återvände med klänningen, och där satt den!

Ja´ e en trött brud i lyxförpackning

Johodå, det gick ju finemang det där. Således har jag tragglat mig igenom ett stycke läkarutbildning (åtminstone 218 poäng av den, eller 326 om man ska vara modääärn och använda det nya sättet att räkna) utan en enda omtenta och det vore ju själva fan om jag inte skulle kunna ge mig själv lite cred för det så småningom.

I stor vånda har jag köpt examenskläder för 3000 kr - när jag hade svettats och provat och trasslat inne i Svindyra Affären (med helt ljuvlig service, ska sägas) och gick därifrån med mitt byte halkade jag visst in på Esprit också. Där hängde en grunka till jag var tvungen att ha - så nu har jag plötsligt två klänningar och därmed svår beslutsångest, man måste ändå säga att det är bra jobbat av en liten människa som varit kroniskt iförd luvjacka och jeans de senaste sju åren.

Det svåraste återstår dock - pjuck. Kan man verkligen inte ha jympadojor till en tvåtusenkronorsblåsa?

Suck

Förhoppningsvis* är sista tentan på utbildningen skriven - blir det omtagning på den här lär det bli munta, och sista kursen ska ha något slags muntlig variant den också har jag hört. (Barnpsyktentan som skrevs i fredags har vi förstås inte fått tillbaka än, men det borde ha gått vägen*.)

Intressant, jag känner just ingenting trots milstolpen - mer än den sedvanliga oron för att jag möjligen kanske kan ha kört. Jag avskyr MEQ-tentor och nu gjorde jag den där klassikern med att komma in helt fel i första (och i princip enda) frågan, den tog aldrig slut och den där stackars tvååringen fick de konstigaste diagnoser man kan tänka sig. Kortsvarsfrågorna satte jag nog de flesta, men kommer förstås på en massa pinsamheter jag har skrivit och rodnar nästan över vilket pucko jag är allt eftersom jag kommer på dem.

Konstigt, att skriva tentor har aldrig besvärat mig förr, men nu har jag börjat få svettningar inför sådana också. Overload, kanske.

Raka spåret västerut i eftermiddags - har förstås hur mycket som helst att göra i lägenheten egentligen (packa 32 kartonger, t. ex.) men pallar bara inte att vara där hela helgen.

Måtte livet återvända bland synapserna snart, det här går ju inte. Livet i den här datorn har hur som helst nästan helt vikit hädan, bara att försöka öppna hotmail har fått den att hänga sig totalt två gånger i afton.

* = Ta i trä, ta i trä, ta i trä.

Katarralia totalia

25 grader i skuggan, sol som ligger på alla fönstren till den lilla ettan där det sitter fyra personer bakom neddragna persienner.

Sprutsnuva och ymnigt tårflöde på höger sida, huvudvärk samt kraftigt nedsatt hörsel (dock med en envis ekoeffekt på alla ljud) hos en av dessa fyra. Gissa vem?!


(bild från http://brugd.ctrl-c.liu.se)